Livet som änglamamma till Gabriel & Bell

Idag så har jag vart hemma hos en vän.

Det var väldigt skönt att komma ut. Jag har ju valt sen vi förorat Bell att inte gå ut så eller träffa några vänner. Jag har vart rädd över vad man kommer se och vem man kanske kommer att stöta på.

Men i dag tog jag steget att komma ut och försöka komma tillbaka till det livet man en gång levt.

Kan ju inte påstå att det vart lätt, att bara komma upp ur sängen på morgonen var en stor kamp. Att våga komma ut och synas bland folk har vart och fortfarande är en stor kamp.

Man få ta små steg i taget, ena dagen så kanske jag känner att jag vill inte, jag vill bara vara och få sörja i ro och vissa dagar så kanske man får mer kraft till att göra mer, som idag. Man får känna efter vad man klara av just här och nu.

Att bara få sitta hos sin vän och bara le, våga skratta, det är ju nått som man inte gjort mycket av den senaste tiden. Det har ju kännts fel att få en gnutta glädje i vardagen, för liksom varför ska jag vara glad, hur kan jag ens med att få vara glad, skratta, efter allt vi gått igenom.

Sakta men säkert så känner man att man orkar mer och mer.

 

Små steg framåt