Livet som änglamamma till Gabriel & Bell

Nu har jag bett om att få tala med min psykolog igen.

Jag känner lite efter förlossningen så är det nått som saknas inom mig, jag är inte alls så glad som jag trodde att jag skulle vara och jag känner mig som en otroligt hemsk mamma.

På nått sätt efter att man har legat med krysningsvärkar i över 16 timmar och kämpat och sen så beslutas det för kejsarsnitt så känns det som nått tog ifrån mig. Känns som om att jag inte kan knyta ann till min otroligt älskade och efterlängtade dotter på det sättet jag trott.

Usch känner mig så otroligt hemsk för att jag säger det, men jag förstår verkligen inte varför jag känner som jag gör. Efter allt vi gått igenom! Efter att förlorat två små barn, fått veta att man bär en kronisk blodsjukdom och efter en otroligt jobbig graviditet full med oro och panik så är vårt efterlängtade barn här helt frisk och mår bra, men jag känner inte på sättet som jag trodde att jag skulle känna. Får sån frukansvärd ångest på kvällarna över att förlossningen blev som den blev.

Inte nog med det, efter kejsarsnittet så har jag verkligen haft otroligt ont, vart inne efter förlossning och pratat med läkare pga av min smärta och dem tror att det kan bero på att dem kan ha råka sy igenom några nerver i min ljumske, därav denna otroliga smärta och det går inte att lindra den med nått säger dem till mig just för att det är en nerv, så det är bara att härda ut. Det hämmar mig så otroligt mycket här hemma pga av den otroliga smärtan jag får. Gråter hon på nätterna så kan jag inte ta henne för det gör för ont att röra sig, behöver hon amma så kan jag inte ta henne, har hon bajsat så kan jag inte hjälpa henne, jag känner mig som en värdelös mamma just nu som inte kan finnas där för min dotter när hon behöver mig.

 

Jag hoppas inerligt att nu när jag återupptar kontakten med min psykolog att det ger mig nått, för så här vill jag inte må!