Livet som änglamamma till Gabriel & Bell

För exakt två år sen idag så fick vi det fruktansvärda beskedet att vår son inte längre levde. Det är sjukt va tiden går när man tänker efter, det har redan gått två år. Jag minns det som igår, skulle bara in för en vanlig knotroll och lyssna på hjärtat.

Jag hade ju känt lite vaga rörelser i magen, men det var ju första graviditien och jag visste ju inte exakt vad man skulle känna eller hur det kändes, allt var ju så nytt för mig.

 

2014-04-04 klockan 12.00 så la min läkare handen på magen och sa - Cecilia, Jag ser tyvärr inget hjärta som slår. Jag kommer aldrig att glömma dem orden.

Jag minns när vi fick det beskedet så var jag på MVC själv, skulle ju som sagt bara göra en vanlig knotroll och tyckte inte då att min man behövde vara där. 

 

Jag pratar med mina barn varje dag, jag sjunger till dem varje dag, jag ber till dem varje dag och jag kommer alltid att göra det. Barnet jag bär nu, ska får veta att hon/han har väldens finaste sorebror och storasyster i himlen och att vi en dag kommer att ses alla igen