Livet som änglamamma till Gabriel & Bell

Den 29 maj så tog min läkare på MVC beslutet att starta min förlossning tidigare. 

 

Den 31 maj var dagen för igångsättning. Jag hade vart otroligt förväntansfull inför denna dagen, läst på allt och kände mig verkligen redo för att förlösa vårt otroligt efterlängtade barn efter en lång och tuff graviditet med mycket oro och ångest.

 

10.00 så kopplade de på CTG och allt såg bra ut. Vid 12.00 så gjorde dem ett försök med att ta hål på hinnorna, men det kom inte så mycket vatten så efter en timmas väntan så fick dem göra ett nytt försök och då, ja då kom det en massa vatten. Runt 14.00 så satte dem in värkstimulerande dropp oxytocin för att få igång värkarbetet, dem började på en låg dos och med 20 min intervaller så ökade dem dosen av det värkstimulerande successivt.

15.00 så började verkligen mina värkar. Allt gick bra, visst att det gjorde äckligt ont stundvis men jag kunde hantera smärtan hyfsat bra ändå tycker jag.

 

00.15 så tar vi tempen på mig för dem börjar märka förändring i barnets puls, den bara ökar och ökar och går inte ner, då konstaterar dem att jag har feber och vi måste avbryta med det värkstimulerande droppen och epidralen för att försöka få ner hennes puls.När jag märkte hur påverkade dem blev av att hennes puls inte gick ner så fick det ju mig att få panik. Efter ca en och en halv timmas avbrott från det värkstimulerande så säger läkarn att vi kan påbörja igångsättningen igen för hennes puls hade gått ner, ja då var det bara att börja om från början, då va klockan 01.30. Kan ju erkänna att här är jag rätt trött, ingenting har hänt under alla de timmar jag kämpat. Visste ju att det kunde bli en lång process med igångsättning, men med tanke på hur det gick undan där på morgonen så trodde man verkligen att denna förlossningen inte skulle bli så utdragen.

Tiden går och går och klockan är nu ca 05.00 den 1 juni och jag har haft regelbundna värkarbete nu, i min journal så står det att jag hade 6-7 värkar per 10 min, så det var väldigt intensivt där i slutet. Minns hur läkarn kom in och gjorde återigen en undersökning av livmodern och ingenting hade hänt, jag var fortfarande bara öppen 5 cm. Då sa läkarn efter att självklart pratat med mig och min kille och fått mitt samtycke att "vi ger det en timma till" om inget hänt på den timman så kommer vi avbryta.

Och så blev det.....

06.38 snittade dem mig 06.40 så var hon född via ett akut kejsarsnitt.

Måste bara tillägga att all personal som var med oss under förlossningen var verkligen helt underbara. Stort tack till er!

 

Klar man är lite besviken över att förlossningen inte blev som man hade tänkt sig. Jag hade ju inte en tanke på att det skulle sluta med snitt.Kanske därför jag vart lite små deppig också. Just för att det verkligen inte blev som man hade tänkt sig. För min kille så har det ju självklart blivit mer verkligt nu när han ser och kan rör sin dotter, men för mig på nått sätt så blev det mer overkligt och svårt att ta in.