Min förlossningsberättelse
Den 29 maj så tog min läkare på MVC beslutet att starta min förlossning tidigare.
Den 31 maj var dagen för igångsättning. Jag hade vart otroligt förväntansfull inför denna dagen, läst på allt och kände mig verkligen redo för att förlösa vårt otroligt efterlängtade barn efter en lång och tuff graviditet med mycket oro och ångest.
10.00 så kopplade de på CTG och allt såg bra ut. Vid 12.00 så gjorde dem ett försök med att ta hål på hinnorna, men det kom inte så mycket vatten så efter en timmas väntan så fick dem göra ett nytt försök och då, ja då kom det en massa vatten. Runt 14.00 så satte dem in värkstimulerande dropp oxytocin för att få igång värkarbetet, dem började på en låg dos och med 20 min intervaller så ökade dem dosen av det värkstimulerande successivt.
15.00 så började verkligen mina värkar. Allt gick bra, visst att det gjorde äckligt ont stundvis men jag kunde hantera smärtan hyfsat bra ändå tycker jag.
00.15 så tar vi tempen på mig för dem börjar märka förändring i barnets puls, den bara ökar och ökar och går inte ner, då konstaterar dem att jag har feber och vi måste avbryta med det värkstimulerande droppen och epidralen för att försöka få ner hennes puls.När jag märkte hur påverkade dem blev av att hennes puls inte gick ner så fick det ju mig att få panik. Efter ca en och en halv timmas avbrott från det värkstimulerande så säger läkarn att vi kan påbörja igångsättningen igen för hennes puls hade gått ner, ja då var det bara att börja om från början, då va klockan 01.30. Kan ju erkänna att här är jag rätt trött, ingenting har hänt under alla de timmar jag kämpat. Visste ju att det kunde bli en lång process med igångsättning, men med tanke på hur det gick undan där på morgonen så trodde man verkligen att denna förlossningen inte skulle bli så utdragen.
Tiden går och går och klockan är nu ca 05.00 den 1 juni och jag har haft regelbundna värkarbete nu, i min journal så står det att jag hade 6-7 värkar per 10 min, så det var väldigt intensivt där i slutet. Minns hur läkarn kom in och gjorde återigen en undersökning av livmodern och ingenting hade hänt, jag var fortfarande bara öppen 5 cm. Då sa läkarn efter att självklart pratat med mig och min kille och fått mitt samtycke att "vi ger det en timma till" om inget hänt på den timman så kommer vi avbryta.
Och så blev det.....
06.38 snittade dem mig 06.40 så var hon född via ett akut kejsarsnitt.
Måste bara tillägga att all personal som var med oss under förlossningen var verkligen helt underbara. Stort tack till er!
Åh jag känner verkligen igen det där om att känna att man blev snuvad på förlossningen med snittet. Skrev här för några veckor sedan och berättade om vårt förlorade barn i januari men har en son sedan tidigare, Isak. Han föddes efter lång förlossning, 10cm öppen, pannbjudnig och många timmars krystvärkar i urakut kejsarsnitt och jag blev sövd. Det var en chock och jag har inte förrän nu insett hur traumatiskt det var och jag mådde så dåligt av att missa de första 6 timmarna i Isaks liv. Det gjorde att jag inte knöt an till Isak förrän han var över ett halvår gammal och jag tyckte ingenting var roligt med mitt spädbarn, det var inte alls som man föreställt sig eller så underbart som alla målat upp att det skulle vara. Nu, 3 år senare känner jag helt annorlunda för honom och ser en person ha växt upp.
Samtidigt gjorde det att jag inte såg fram emot att få ett barn till och hade så mycket negativa tankar vid min andra graviditet. Varför, jo för att jag trodde jag skulle må lika dåligt efter födseln och vem ser fram emot det. När detta barn dog i magen i v36 trodde jag verkligen att det var alla mina negativa tankar som dödat honom. Jag vet idag att det inte är så men jag inser att jag borde gått och pratat med någon om den traumatiska födseln och jag insåg inte hur nära vi var att mista honom också, men han överlevde och det är jag så tacksam för.
Det jag känner idag är att det är bara att ta sig igenom de första månaderna med sitt spädbarn. Det är absolut ingen dans på rosor och jag kan bli så arg på folk som påstår att det är det. Vem gillar att inte få sova mer än få timmar i sträck och vara orolig hela tiden. Vem gillar att inte ha ett facit på varför de skriker. Men det blir bättre när man börjar få något tillbaka, när de ler första gången, när de lär sig allt det där de ska lära sig; sitta, rulla runt, greppa saker etc. För att till slut lära sig gå, lära sig prata och cykla... Har en underbar sprudlande 3 åring som tyvärr fått varit med om en stor sorg då hans lillebror gick bort, men som visar så mycket omsorg, ödmjukhet och kärlek till sin omgivning :) och är lik mig på så många sätt. Klart jag ångrar att jag hatade första halvåret av hans liv men jag visste inte bättre. Om/när jag blir gravid igen ska jag njuta fast jag inte njuter. Och självklart finns det en del stunder nu som är jättejobbiga med en trotsig unge men när man älskar någon så mycket som man gör glömmer man de stunderna lättare än de mysiga stunderna.
Så, gå och prata om din förlossning och hur du känner nu. Jag finns här också ifall du vill prata eller skriva om det mer.
Stor styrkekram till dig!