Livet som änglamamma till Gabriel & Bell

Något jag tänkt mycket på nu sen min vän dog är människor som mår dåligt och som inte får den hjälpen de behöver.

När vi förlorade Gabriel och Bell så mådde jag otroligt dåligt, jag ifrågasatte livet, vad är meningen med livet? varför ska jag leva när allting går emot mig, osv.

Jag tycker att man ska prata mer om psykisk ohälsa, alla har vi någon gång livet mått dåligt, självklart på olika sätt, men alla har vi någon gång känt att allting går mot oss att vi inte orkar mer, sen så finns ju självklart dem som känner mer och väljer att avsluta sitt liv som min vän gjorde. 

Anledningen till varför jag tycker att man ska prata om att man mår dåligt är för att det inte är någon tabu, det är viktigt att tala om hur man mår och ännu viktigare när man mår dåligt. Jag vill att man ska få bort det här med att döma människor som säger att de mår dåligt, att man ska sluta döma människor som tex hamnar på psyket, pga av psykisk ohälsa. 

Sedan vi förlorade våra barn så jag vart väldigt ärlig mot människor jag träffar att jag mådde väldigt dåligt, jag vart väldigt ärlig med att säga att jag hamnade på psyket. Jag hamnade där för att jag orkar inte mer, jag ropade på hjälp och jag blev sedd. Min vän ropade också på hjälp men hon blev inte sedd och så ska det verkligen vara! Jag visste att min vän var deppig, men trodde inte att hon ifrågasatte livet så som hon tydligen gjorde, när vi sågs så pratade vi aldrig om det så, man kom aldrig henne riktigt in på djupet, trotts att jag var som en öppen bok för henne, då för att visa att man inte ska skämmas över hur man mår.

Men tyvärr räckte inte det.

 

Fasen va ont det gör!!! Min älskade vän❤️

 

Nått som också snurrar mycket i huvudet nu är om hon visade nått tecken på att hon ropade på hjälp, men att jag inte såg det.

 

 

 

Ni kan även följa lite av mitt liv på instagram