Livet som änglamamma till Gabriel & Bell

 

Jag vet inte riktigt om du minns men när Vanessa var ungefär fyra månader så hade vi väldigt stora problem här hemma med att hon bara ville vara med mig och inte sin pappa, det har tyvärr inte förändrats så mycket, visste att hon accepterar honom men så fort jag går iväg någonstans då hon inte se mig då blir hysterisk. Den där lilla egentiden man kan få ibland som nybliven förälder känner jag ett stort behov av just nu. Men sen så vill jag självklart inte bara klaga utan hon är ju helt underbar och jag älskar henne över allt men ibland så känns som att man har gjort fel på något sätt. Jag har gjort allt eller rättare sagt vi har gjort allt i våran makt för att hon ska få det så bra som möjligt, och självklart eller det är ju en självklarhet att man som förälder vill kunna ge det till sitt barn, men på något sätt så känns det som att man kanske har gjort fel i att försöka ge allt, förstår ni vad jag försöker säga? Kanske lite rörigt här nu men, jag har så mycket tankar och funderingar som bara snurrar i huvudet och jag vet inte hur jag ska hantera det.

 

Det är som har vart mest jobbigt för mig är nätterna. Vanessa sover väldigt dåligt på nätterna och är vaken större delen. Och det enda som får henne att somna om är om hon ligger på mitt bröst eller om hon får amma. Tyvärr så har jag inte så mycket mat kvar mina bröst så att det är ger henne egentligen ingenting, mera närhet så klart och självklart är det ju jätte mysigt. Men vissa nätter så känner jag att jag inte orkar då måste jag ge över det till min kille, han får ta över och hjälpa till men det vill inte hon utan det blir hysteriskt gallskrik på en gång och efter en stund så slutar det med att jag får ta över. Jag önskar att detta vänder snart för att det tar otroligt på mina krafter. 

 

Men om man bortser från allt som jag skrivit här ovan så mår vi väldigt bra eller ja... haha sömnbristen då, den är väldigt påfrestande, men annars mår vi väldigt bra och jag älskar Vanessa så otroligt mycket.