Livet som änglamamma till Gabriel & Bell

Varför är det så svårt att bara vara här och nu och njuta för stunden? jag har dem senaste dagarna haft lite "molande mensvärk" och det kasnke är normalt nu när magen och bäbisen växer så mycket men det gör mig rädd. Jag går ju konstant och känner efter vad kroppen skickar ut för signaler och det är otroligt psykiskt påfrestande. Rör sig barnet nu? Nä det gjorde det nog inte... Har fosterrörelserna blivit mindre? ska det göra så här ont? osv tankarna bara snurrar runt och runt. Försöker få tag i min Bm men jag kommer inte fram.

 

Jag vet inte om jag sagt tidgare då vi förlorat våra barn så har kroppen sagt ifrån, första gången så visste jag väl inte så mycket vad som väntade mig eller vad jag skulle känna efter. Men nu i efterhand så ser man ju ett sammanband mellan dem hur dem slutade och är därför verkligen på hugget om jag känner nått liknande denna gången.

Med Gabriel och Bell så minns jag att jag hade otroliga sammandragningar dagar innan vi fick det hemska beskedet. Det tryckte på riktigt ordentligt och neråt som att kroppen höll på att stötta ifrån dem. Är livrädd över att inte tolka eller att ta kroppens signaler på allvar.

Detta börjar som sagt bli väldigt påfredtande och jag vet inte hur jag ska orka.

 

Har ni några tips att ge så man lugnar sig lite?