Mina vänner
Utan mina vänner så hade jag inte vart där jag är idag.
Efter vi återigen förlorade ett till barn så rastade min värld samman. Det fanns ingen mening men nått. Vad hade jag gjort för att förtjäna denna smärtan?
Ja minns några dagar efter vi förlorade vår dotter så skrev jag ut ett mass meddelande till alla nära vänner om vad som hade hänt oss IGEN och hur jag önskar att dem skulle vara mot oss. Och det var ju helt enkelt för dem att bara backa, jag ville inte ha någon nära mig, jag ville bara vara själv. Jag skämdes så.
Efter ca 2 månader så började mina vänner fatiskt att bryta min önskan och skrev hur mycket dem saknade en, att jag var tvungen att komma ut, att det bara skulle bli värre för mig om jag bara fortsatte isolera mig som jag gjorde.
Jag vill bara tacka alla mina vänner för att ni gjorde som ni gjorde. Hade ni inte gjort det jag bad er om att inte göra, så tror jag verkligen inte att jag hade vart här jag är idag.
Och nu i efterhand så ser man va man la på sina vänner. Vi har några vänner som också går igenom en tuff period i livet och vi har tagit dem, in i vårt hem för att hjälpa dem. Innan vi fattade riktigt vad våra vänner gick igeonom, visst vi såg ju att nått var fel så, Fan va jobbigt det va att bara stå på läktarn och se på när ens vänner mår kopiöst dåligt.
Vad har jag lärt mig efter det? Jo att aldrig utesluta mina vänner igen, inte nog med att vi gick igenom ett helvete, men vi satte våra vänner i en jobbig sits, genom att be dem bara backa och se på.