Livet är så jävla orättvist!
Hej
Jag är helt ny på denna sidan men jag känner att jag behöver avreagera mig någonstans och kanske finna någon mer som vet vad jag går igenom.
2014 har vait / är det värsta året i mitt liv. Har gått / går igenom så mycket så jag vet inte hur man ska klara sig igenom detta.
Förra tisdagen den 19 November så förlorade jag och min kille vårt barn i en fosterdöd i magen. Det är andra gången i år som detta sker. Jag klandrar mig själv så mycket för att barnens hjärtan slutat slå och jag vet inte hur jag ska kunna bearbeta detta.
Jag vet att jag inte kunde förhindra det som hänt, men jag är barnens mamma och det är mitt ansvar att skydda dem och jag misslyckades.... igen...
I våras så förlorade vi vår lille son Gabriel i en foster död veckan 22. Det tog på mig och min kille så fruktansvärt hårt. När man förlorar ett barn så trodde ialla fall jag att man skulle få ett teckan på att något var fel, men det fick inte jag mer är att jag var lite mer trött och hängig den dagen.
Den 4 April så åkte jag till MVC för att bara kolla så vårt lille barn mådde bra. Min barnmoska sa till mig lägg dig ner så ska vi lyssa på barnet hjärta.
Jag hade ju aldrig i tanke att något skulle vara fel. Jag la mig förväntansfull ner på britsen för att få höra vårt barns hjärta slå för första gången. Men så blev det ju inte. Min barnmorska sökte efter ljudet och sa att det kan vara svårt att finna/ höra hjärtludet, så fick vidare till ett annat rum för att göra ett ultraljud.
Jag träffade då en annan läkare som sa till mig att hon skulle titta först och sedan berätta för mg vad hon ser.
Jag kommer ALDRIG att glömma den dagen.
Hon la sin hand på min mage och sa - Cecilia jag ser inget hjärta som slår.
Usch.... Det gör så ont.
Men efter mycket hjälp och stöd av familj, vänner och psykolog så klarade jag och min älskade kille oss igenom detta och vågade börja tro igen.
De kollade vår son om det fann nått som orsaka till varför han dog, det samma med mig det kollade allt för att finna nått fel. Men de fann inget och de sa till oss flera gånger, finner vi ingen så är det inget fel på dig eller ert barn utan detta var bara inte menat att bli.
Som sagt, de fick oss att våga tro igen. Så jag blev gravid igen överlycklig samtidigt som jag vart livrädd över att samma sak skulle hända oss igen och nu hände samma sak.
Jag gjorde allt!! Jag gjorde verkligen allt!! Men ändå misslyckades jag... Usch det gör så ont!!
Hur jag ska jag kunna gå vidare?? Kommer jag någonsin kunna bli gravid igen utan att barnet dör i min mage igen?
Det gör så ont!!
Fy fan va livet är orättvist!!!