Sömnlös
Jag undrar hur länge kroppen kommer att orka. Jag kan inte slappna av på nätterna. Är konstan livrädd över om nått skulle hända vår lilla Vanessa och jag inte är där/ ser. Jag kan inte sova och jag känner att kroppen snart inte orkar mer.
Jag är rädd för att hon ska sluta andas. Jag är rädd för att hon ska sätta sitt kräks i halsen. Så jag ligger vaken på natten och bara kollar på henne.
Självklart så har jag ju min man där, men jag märker att när vi alla tre sover tillsammans så slappnar han av på ett visst sett och jag tycker han blir svårväckt, så därav ligger jag och kollar på henne för nån måste ju ha koll.
Självklart så kommer det ju stunder då han går ut med henne i hopp om att jag kan slappna av och kanske få nån timmas djupsömn, men tyvärr så går det inte. Tankarna bara snurrar, jag tänker då att tänk om dem somnar i soffan tillsammans och han inte märker av om hon vill nått/ inte mår bra. Men han säger ju att när han är själv med henne så går han inte in i den där djupsömnen som han gör när vi alla tre sover tillsammans. Men jag behöver nästan se det för att våga tro.
Jag har självklart tagit upp detta med min psykolog och jag måste försöka ändra mitt beteende. Vanessa talar ju om, om nått inte är bra och jag måste lite på det. Och jag måste släppa taget och lita på min man. Men för mig så handlar det om att jag inte ha kontroll.
Är detta ett vanligt beteende? Är rädd också för att jag sårar min man för jag inte vågar släppa taget.
Jag har mycket jag behöver jobba på. Men det är sjukt svårt när man konstant är rädd.