2 år sen vi förlorade vår dotter
Allmänt,
Livet,
Livet som änglamamma och mamma,
Sjukdom,
saknad,
så älskad,
vår verklighet,
änglabarn,
änglamamma
/
Allmänt,
Förlorat barn,
Livet,
Livet som änglamamma och mamma,
saknaden,
vår verklighet,
Änglamamma,
älskad,
änglabarn
/
Permalink /
3
Tänk att idag var ett exakt två år sen vi förlorade vår älskade dotter Bell.
Jag minns verkligen dagen som igår.
Det var en solig dag i november. Jag hade vart hos tandläkarn och jag minns att jag hade satt på mig en av mina favorit kläder och sminkat mig fint, jag hade en bra dag, jag kände mig vacker.
Det var en solig dag i november. Jag hade vart hos tandläkarn och jag minns att jag hade satt på mig en av mina favorit kläder och sminkat mig fint, jag hade en bra dag, jag kände mig vacker.
Minns så hur jag gick in hos tandläkarn och fick en komplimang och hon noterade min fina mage.
Aja jag var där ett tag och gick hem för att vädret va så skönt.
När jag väl kom hem så satte jag mig i vårt musikrum och spelade lite piano, efter ett tag så känner jag en lukt, en konstig lukt kommer från mig och jag känner hur det blev blött i trosan.
Paniken slog och jag rusa in på toan. Det första jag tänkte va -HELVETE NU HÄNDER DET IGEN!! VI FÅR INTE FÖRLORA DETTA BARN OCKSÅ!!
Väl inne på toan så ser jag ju blod, på pappret när jag torkade mig.
Minns att MVC hade så dumma telefon tider 11-12 och jag minns att klockan var 11.55, minns hur jag tänkte, ska jag ringa MVC eller min man. I all panik så ringer jag MVC och en bm svarar i telefon och jag bara skriker i luren, barnet har dött!! Min barn har dött!! Hon jag talade med i telefonen försökte få mig lugn, men minns så hur jag låg på golvet i vardagsrummet och bara skrek.
Dem på MVC tillkallade en ambulans som körde mig till antenatalen på mödrar spec. När jag kommer in så möts jag upp av läkare på en gång och får ett rum. I börjar så var jag själv för min man var några mil ifrån stan med jobbet. Dem på MVC hade ringt upp honom och sagt att jag var på väg i ambulans till sjukhuset.
När min man väl kommit in på sjukhuset in i rummet jag ligger i så omfamnar vi varandra och jag bara gråter och säger - barnet lever. Men efter ett tag så kommer fler läkare in i rummet och säger att dem ska lyssna på barnets hjärta igen. Och då konstaterar JAG att dem hört fel! Det är inte barnets hjärtat dem hör utan MIN PULS!! Dem har tagit fel och sagt till mig att det var barnet! Hur fan kunde dem göra det felet!
Efter det så tas jag in i ett annat rum för att dem ska kolla med ultraljud. Jag säger då till läkarn att jag inte ville in i det rummet för att jag inte har bra minnen från det rummet. Berättade för dem att det var exakt samma rum vi fick konstaterat att vårt förste barn Gabriel va död. Jag fick bara svaret av läkarn att - denna gången så kommer ni få ett positivt besked. Förstår inte riktigt hur hon kunde säga så utan att veta och speciellt när dem just misstagit sig med att tro att dem hörde barnet, men det var min puls.
Jag ligger på britsen och ser skärmen, med Gabriel så sa dem att dem skulle kolla först och sen berätta vad dem såg, men nu så låg jag ju och hade skärmen mitt framför så vi också kunde se va dem såg. Och då er jag ju på en gång att Bells hjärta inte slår hon hade dött.
Efter det blev det SVART.
När vi förlorade Gabriel så var det på en fredag eftermiddag det konstaterades, jag fick då gå hela jävla helgen med ett dött barn i magen! Hur fan man nu kan låta någon göra det, det är för mig helt jävla sjukt, ursäkta språket.
Men denna gången med Bell så bestämdes det att jag skulle bli igångsatt samma dag. Och det blev jag. Ca 7h efter hon konstaterades var död så föddes vår älskade dotter Bell och hon låg vid vår sida i två dagar.
Bell, älskade barn, du ska veta att du alltid kommer finnas i våra hjärtan. Du kommer alltid vara saknad, du kommer alltid vara älskad och du kommer aldrig att bli glömd. Älskar dig och saknar dig mer än ord kan beskriva!
När jag väl kom hem så satte jag mig i vårt musikrum och spelade lite piano, efter ett tag så känner jag en lukt, en konstig lukt kommer från mig och jag känner hur det blev blött i trosan.
Paniken slog och jag rusa in på toan. Det första jag tänkte va -HELVETE NU HÄNDER DET IGEN!! VI FÅR INTE FÖRLORA DETTA BARN OCKSÅ!!
Väl inne på toan så ser jag ju blod, på pappret när jag torkade mig.
Minns att MVC hade så dumma telefon tider 11-12 och jag minns att klockan var 11.55, minns hur jag tänkte, ska jag ringa MVC eller min man. I all panik så ringer jag MVC och en bm svarar i telefon och jag bara skriker i luren, barnet har dött!! Min barn har dött!! Hon jag talade med i telefonen försökte få mig lugn, men minns så hur jag låg på golvet i vardagsrummet och bara skrek.
Dem på MVC tillkallade en ambulans som körde mig till antenatalen på mödrar spec. När jag kommer in så möts jag upp av läkare på en gång och får ett rum. I börjar så var jag själv för min man var några mil ifrån stan med jobbet. Dem på MVC hade ringt upp honom och sagt att jag var på väg i ambulans till sjukhuset.
När min man väl kommit in på sjukhuset in i rummet jag ligger i så omfamnar vi varandra och jag bara gråter och säger - barnet lever. Men efter ett tag så kommer fler läkare in i rummet och säger att dem ska lyssna på barnets hjärta igen. Och då konstaterar JAG att dem hört fel! Det är inte barnets hjärtat dem hör utan MIN PULS!! Dem har tagit fel och sagt till mig att det var barnet! Hur fan kunde dem göra det felet!
Efter det så tas jag in i ett annat rum för att dem ska kolla med ultraljud. Jag säger då till läkarn att jag inte ville in i det rummet för att jag inte har bra minnen från det rummet. Berättade för dem att det var exakt samma rum vi fick konstaterat att vårt förste barn Gabriel va död. Jag fick bara svaret av läkarn att - denna gången så kommer ni få ett positivt besked. Förstår inte riktigt hur hon kunde säga så utan att veta och speciellt när dem just misstagit sig med att tro att dem hörde barnet, men det var min puls.
Jag ligger på britsen och ser skärmen, med Gabriel så sa dem att dem skulle kolla först och sen berätta vad dem såg, men nu så låg jag ju och hade skärmen mitt framför så vi också kunde se va dem såg. Och då er jag ju på en gång att Bells hjärta inte slår hon hade dött.
Efter det blev det SVART.
När vi förlorade Gabriel så var det på en fredag eftermiddag det konstaterades, jag fick då gå hela jävla helgen med ett dött barn i magen! Hur fan man nu kan låta någon göra det, det är för mig helt jävla sjukt, ursäkta språket.
Men denna gången med Bell så bestämdes det att jag skulle bli igångsatt samma dag. Och det blev jag. Ca 7h efter hon konstaterades var död så föddes vår älskade dotter Bell och hon låg vid vår sida i två dagar.
Bell, älskade barn, du ska veta att du alltid kommer finnas i våra hjärtan. Du kommer alltid vara saknad, du kommer alltid vara älskad och du kommer aldrig att bli glömd. Älskar dig och saknar dig mer än ord kan beskriva!
För ett tag så blev jag och min man intervjuade av en journalist som hade funnit min blogg. Hon ville skriva ett repotage om vår resa i livet. Om förlusten av våra änglabarn och sjukdomen jag fick veta att jag har i samband med när vi förlorade vår dotter. Ni kommer kunna läsa vår berättelse i Hemmets Journal nr: 48
24/11
Ni kan även följa en del av mitt liv på instagram:
Ms.dumbuya
Åh nej fy vad hemskt! Tårarna bara rinner när jag läser det här, all kärlek till er <3