Livet som änglamamma till Gabriel & Bell

Sen den dagen vi blev gravida igen så visste jag att det kommer vara en väldigt påfrestande tid som väntar. Tytvärr så kommer man inte glädjas så mycket över denna graviliteten som man hade hoppa på. Efter att förlorat två små änglar i ungefär samma vecka så vet jag att när dem veckorna närmar sig så kommer jag gå på helspänn och livrädd över att det kommer hända oss igen. Jag minns när vi väntade vår dotter och jag hade gått över vecka 22 det var ju då vi förlorade vår son, så trodde jag seroöst att det va vår tur den gången, det var som läkarna sa, detta händer inte två gånger.

 

I alla fall, ska försöka komma till det jag vill säga, när vi blev gravida nu igen så bad jag att få prata med någon, en kurator eller psykolog, för det kommer bli tufft ju längre in i graviliteten jag kommer. Jag minns då hur jag fick svaret nu när jag sökte denna hjälpen att den finns tyvärr inte någon att prata med just nu, det är för långa köer. Jag kan intre förstå hur dem kunde säga en sån sak när dem vet vad vi gått igenom. Efter att ha förlorat två små barn så kan dem inte ens erbjuda mig någon att få stöd hos när det är dem som lovat oss all hjälp man kan få.

När vi var hos spec mvc i veckan så träffade vi en anna barnmorska som var otroligt trevlig och man kände dirket att henne hade vi gärna velat byta till. Det kändes som om att hon försökte verkligen att förstå den rädslan vi bär. Jag sa då till henne att jag tycker det är konstigt att jag inte fått någon att tala med, och hennes reaktion på det över att jag inte blivit erbjuden det stödet trodde jag aldrig att jag skulle få. Hon blev tagen över att dem inte erbjudit mig och satte sig i samtal på en gång och det gick på ett ögonblick så fick jag en tid. Så nu efter att man har väntat i seriöst 7 veckor för att få ha någon att prata med så är det äntligen fixat.