Livet som änglamamma till Gabriel & Bell

Nu vet mina lärare om allt. Här om dagen så hade vi samtal i skolan för vi avslutat två kurser. Väl inne i klassrummet så sitter vi och diskuterar om hur allt känts, vilket betyg jag fått osv. Efter en stund så säger min ena lärare är det nått mer dem bör veta inför nästa termin? Har ju ett tag nu funderat på hur och när jag ska säga berätta till mina lärare, för när jag kommer tillbaka till skolan i mitten av Januari så kommer jag inte kunna dölja min mage. Så blev lite ställd av frågan så jag svarade nej. Precis när vi börja runda av samtalet så kände jag att nä det är lika bra att dem vet. Så jag berättade allt. Det dem vet om sen tidigare att jag har en sjukdom och behöver åka till sjukhuset en del, men jag har aldrig berättat för dem vad som är fel. Men jag drog igenom allt väldigt kortfattat, att vi förlorat två små barn, att jag har en blodsjukdom vilet resulterar i mycket sjukhusbesök och sen nu då att jag är gravid, fick då tala om att det kommer förmodligen bli ännu mer sjukhusbesök än det tidigare vart pga av graviditeten nu då.

Men jag måste bara säga att mina lärare är så underbara och förstående så det blev ju otroligt känsloladdat för mig och jag kunde inte hålla tillbaka tårarana när jag berättade allt för dem.

 

Men dem berätta att nästa termin så kommer vi gå mer in på döden och lite studiebesök på tex bårhuset och då sa dem att jag behöver verkligen inte följa med, samt att vi har pratik nästa termin också och om jag inte klarar av att prakticera så fick jag hoppa över det också.

Känner verkligen att det va bra att jag sa detta nu då jag som sagt inte kommer kunna dölja detta när jag är tillbaka i skolan.

 

Man tror ofta och målar en bild i sitt huvud att det kommer va mycket värre än vad det egentligen behöver vara när man bertättar nått. Folk förstår mer än vad man tror ibland och det måste jag försöka lära mig. Man gör det svårare för sig själv än vad det behöver vara.