Fortfarande jobbigt, men det kommer det väl alltid vara.

Allmänt, Livet, Sorg, förlora sitt barn, inte som man tänkt sig, kärlek, orättvisa, saknad, smärtan, våga, änglabarn, änglamamma / förlorat barn, kärlek, livet, orättvisan, saknaden, smärtan, sorgen, våga, våga säga som det är, änglabarn, änglamamma / Permalink / 7
Nu i helgen så va jag och min kille på grillfest med några vänner. Kvällen va verkligen jätte trevlig med grill och bad och lekar.
Jag började prata med en tjej där som jag aldrig träffat förut och så frågade hon hur länge jag och min kille vart ett par och jag svarade i elva år. Och då kom den där jobbiga frågan.

- Men oj va länge, inte dags för barn då?
Min kille blev så obekväm och reste sig och gick, och jag blev så ställd utav frågan så jag sa nej, vill ska inte ha några.
Beroende på situation och allt så hade jag säkert svarat anorlunda, men blev så ställd och började prata bort det.
Efter nån timme så började vi prata igen och hon visade en tatuering där det stod ett namn, jag frågade vems namn det var och då förklarade hon att hon förlorat en dotter i ett års åldern i cancer.
På nått sätt så känner man sig alltid ensam, och man vänjer sig aldrig vid den frågan men börjar man prata om det så är vi så många änglaföräldrar.




Varför att det så svårt att bara säga som det är?
#1 - - Veronica:

Hej jag tror det är svårt för det är det djupast såret man bär på. Jag reagerar likadant då nån frågar att nä vi vill inte ha några och det räcker med ett stort barn som skämt o syftar på killen. Kroppens set att hantera det på. Man skojjar bort det. O sen då man är ensam o hemma så kan tårarna komma. Kram

Svar: Jo det är sant, men kommer det nån gång kännas lättare tro? Otroligt tungt är det! Kram
Cecilia

#2 - - Veronica:

Hej jag minns i våras då två jag känner att dom berättade barn en i maj fick slutet av april en pojke o för två dagar sedan fick den andra en dotter. Vi är bara bekanta så dom vet ej oj vad jag fick kämpa med att hålla tillbaka tårarna dom få gånger vi sågs före dom kom. Med stora växande magar. Som sakt ytliga bekanta.

Men då min bästa tjej kompis fick sin efterlängtade son förra året i april så blev jag glad för hennes skull! För jag hoppas att ingen ska behöva mista en ängel för det är ett sår som för evigt lever kvar ovaset om man skulle skaffa tio barn efter så fattas alltid den ena eller dom båda ängarlan som för er o mig. Styrketräning kram!!!!!!!!!

Svar: Usch va tungt! Jag är verkligen livrädd över att det inte kommer att gå! Jo man blir ju glad för dem andra. Men det gör så otroligt ont! Kramar
Cecilia

#3 - - Veronica:

Hej jo det blir lite lättare men det blir kvar. Såret/såren sorgerna så stannar kvar det ändras med tidens gång. Man lär sig att leva med det som skedde men det känns ibland o förblir kvar. Men det blir lite lättare tro mig!. Då man får reda på att nån väntar som sakt så blir vi ju glada men samtidigt känns det i våra hjärtan av saknaden!!!

Jag kan änn idag se på barnen ute på stan o tänka att jag skulle ha haft en som gåt i skolan
nu. Vad skulle hon/han tyckt om där? Kram!!!

Svar: Va bra! Jo verkligen!! Tänker själv mycket så. Men jag har en bild och det är att dem håller varandra i handen och springer på en sommaräng.
Jag hoppas verkligen att det går nästa gång vi försöker. Ett sista försök får det bli.
Kram
Cecilia

#4 - - Veronica:

Hej var igår till läkaren är så glad att jag funnit en sådan underbar kille!!♥ o du med vi har båda haft tur där IAF något!!! Svårt att finna bra män! Dom växer ej på träden.

Var som sakt ti läkaren igår en spesialst på epilepsi och han sänder mig nu vidare för noggrannare undersökningar på ett spesialst sjukhus innåt landet dom talar endast finska där men jag klarar ju mig på 3språk.

Fick veta veta i vilket område av hjärnan jag har problem i men för att finna den platsen i den delen o biten så om hoppelig om några månader så slipper jag dit. Är flera timmars väg från där jag bor men sånt ordnar sig nog. Är lättare över att jag äntligen vet var felet finns o att i det långa loppet så kanske jag kan slippa dessa anfall han höjjer inte nån av mina piller för det är ingen idé.
Jag borde vara anfalls fri redan men så är det inte så det släppte en del av min frustration då jag fick veta var felet är men sammtigtit jobbigt men allt det rann Av mig o nu nya tag.

Satt sedan på en butik med killen då vi handlat och såg en baby o tänkte jag vet att det är det bästa för min kropp att vi ej skaffa r barn men det gjorde ändå ont men inte lika mkt efter sjukhuset men vist känns det. Att det där borde ju vara jag som sitter o matar min son el dotter ute på stan. Önskar er lycka till med försöket o att det går vägens!!! Kram!!!

Svar: Hej Veronica! Förlåt för sent svar, har inte vart inne på ett tag.
Jag håller med dig, våra män får vi hålla hårt i!!

okej va bra att dem fann det. Jag hoppas verkligen att ni tillsammans med läkaren kommer på något bra! Har du fått några fler anfall nu den senaste tiden då?

Förstår din längtan och det är himla tråkigt att du förmodligen då inte kommer kunna, Jag började plugga i veckan och idag så pratade vi om celler och massa annat och kom in på barn och döden och allt vad det nu va. Usch säger jag!! Det va himla tungt, satt där och försökte hålla tillbaka tårarna, gick dock inte så bra :/

kram
Cecilia

#5 - - Veronica:

Hej jag har undrat var du varit så jag ej hört nåt av dig på ett tag.

Jo har haft anfall fick ju en remiss till ett universitet sjukhus för ännu mera noggrannare utredning så den 13.9 åker jag till den staden bor på hotell.

o sen är på avd mellan 14.9-18.9 den 18.9 kommer killen efter mig och så stannar vi ett dygn i staden o ser oss om i staden och åker via IKEA där sen på lördagen åket vi hem.

Behöver få slippa förknippa staden den med bara sjukhus besök var då jag fick stroken i ett dygn för att kunna finna felet o sen tillbaka till min hemstad.

Långt borta men bra att som dom något. Mina föredrar följer med så den 17.9 åker dom hem så skönt att slippa åka dit ensam.

Jo vi håller hårt i dom!!! Vilka karlar vi träffat♥♥♥.

Jo mkt jobbigt och som du vet så är ju inte min kille lika barnkär men vist gör det ont ändå ibland!!! .

hur går det för er? Kommer ni att göra ett sista försök? . kram!!!

Svar: Okej det var inte bra, men det är bra att du fått en remiss nu för mer noggrannare undersökningar. Vet du vad det är dem ska kolla närmre på nu och hur det utför undersökningarna?Ja det kan man först, bra att ni gör annat då :)

Jo det går framåt, har fått klartecken från alla läkare nu och ska tillö hematologen i morgon också för att prata med min läkare där.
Men dem säger att mina värden är så fina så vi borde passa på nu. Så ett sista försök får det bli. Och jag ber verkligen att det kommer gå denna gången, men jag är livrädd!
Kram
Cecilia

#6 - - Veronica:

Hej undersökningarna går till så här man har nåt med en massa sladdar runt hela huvudet som mäter hjärnans signaler och så drar som ner nästan bort all mina epilepsi mediciner så försöker dom framkalla anfall o så ser som hur o vart hjärnan reagerar och hur jag fysiskt reagerar då jag får anfallen.

Får inte lämna det speciella rummet på hela den v. O så dygnet runt finns det en skötare i det rummet som övervakar en. Det kallas klinisk neurofysiologi. Video EEG.

Vanlig EEG så kommer det inte fram alla störningar denna maskin lär väl se ut som utomjording med den saken på huvet! haha. Får ej ducha under dom dagarna. Ärligt talat så är jag vlivräd fast jag vet att jag kommer att vara på ett tryggt o bra ställe ändå så känner jag mig rädd.

På onsdag är det årsdagen sedan min kära fammo avled kl 13.30 jag var den enda som hann till sjukhuset efter att dom ringt. Med min hand i hennes o hennes i min så somnade hon stilla inn. Idag var jag till graven och städade och planterade en ny blomma som enligt försäljaren är tåligare och borde klara sig längre o bättre. Efter att hon somnat inn o jag hämtat skötare o dom länande mig sen ensam så brast jag ut i gråt o sa fammo hälsa min ängel att mamma älskar hen !.

Jag hoppas verkligen att det går vägen och att ni lyckas o får komma hem med en leavnd underbar bebis som håller er Håkan om nätterna o ger er sömnbrist av kärlek♥♥♥

Svar: Okej, förståligt att du är rädd! Men det är bra att dem kollar allt dem kan kolla så du får rätt hjälp!
Du är i trygga händer :)
Men är du kvar eller har du fått komma hem nu?

Usch ja du tiden går, men vilken tur att du fanns där vid hennes sida så hon fick somna i i ro och känna trygg att hon inte va ensam. Kan inte ens föreställa mig hur det måste känts för dig!
Kramar
Cecilia

#7 - - Veronica:

Hej kom hem sent på lördagen med pojkvännen och på söndag kväll så besluta vi att jag följer med honom hem och är här i en vecka. Var en jätte tuff vecka! Furtom alla undersökningar och anfall så hade jag sån hemlängtan!!! . nu blir det att vänta några v innan jag får svar.

Är ännu jätte trött och vilar ofta och sover så hårt att jag varken gör telefonen då den ringer eller SMS kommer. O faller kroppen är svag och lite ur balans nu. Tar en tid innan den återhämtat sig. Kram

Till top